Arkiv för april, 2008

Har varit på förbundsstämma i helgen.
Min kropp orkar egentligen inte med sånt så måndagen och tisdagen har ägnats åt att vara en enda stort värkande hög!
I måndags hade jag ont PRECIS ÖVERALLT UTOM I HÅRET!!!!
När jag gick hade jag knappt styrfart. Man kan lugnt säga att den dagen var ett rent helvete!
Tisdagen var något bättre…..bara ont NÄSTAN överallt!
Idag onsdag är jag mest seg, inte så mycket ont. Bara det ”vanliga ontet” Det som jag alltid har och är en del av mitt liv.

Nu är jag för ovanlighetens skull lite sömnig och trött och kanske somnar jag innan kl 00.00!?

Annonser

Det stora mysteriet som är hjärnan!!

Publicerat: lördag 19 april, 2008 i fascinerande, kreativitet

Detta test är väldigt fascinerande!
Klicka på länken och testa själv
How the brain works

Själv kan jag få henne att byta rotationshåll!

Tänd ett ljus för Engla

Publicerat: måndag 14 april, 2008 i sorg

….och för alla andra offer för hänsynslösa mördare och förövare.
Kl 21 ikväll tänder Sverige ett ljus för Engla och sänder en tanke till hennes familj

Synd

Publicerat: lördag 12 april, 2008 i kamp, kaos, känslor, liten, Saknad, utanförskap

Idag är en såndär dag då jag tycker synd om mig själv för att ingen behöver mig och därmed är jag helt ensam!
Jag vet att det är en dödssynd att känna så.
Så lixom för att kompensera den känslan så blir min kropp tung och sömnig. Ögonlocken känns som de väger 1 ton var. Kroppen vägrar lyda och varje försök till finmototrisk rörelse blir klumpig och inte alls finmotorisk. Som en gammal okallibrerad rostig robothand som i stället för att plocka upp ägget krossar det med en ryckig rörelse och helt utan någon känsla.

Att försöka ta mig ut och träffa andra hjälper föga. Känslan förstärks och blir till ett crescendo av hånande röster som skriker: syndare, syndare!

Den bästa hjälpen brukar vara att sova. Lixom hibernera och låta känslorna lugna ner sig i skydd av mörkret av vilan

Barfota

Publicerat: onsdag 9 april, 2008 i kamp, mående, Saknad, tankar, tomhet, trötthet, utanförskap

Var har min ork tagit vägen?

Var har min lust att träna tagit vägen?

Varför vill jag helst sova hela dagen och vara vaken halva natten?


Jag tvingar mig att göra saker.

Jag tvingar mig att träna.

Jag tvingar mig att stiga upp på morgonen.



Det hjälper inte!


Orken kommer inte.

Lusten lyser med sin frånvaro.

Tröttheten är lika stor.


Tankarna försvinner så lätt in i de mörka vindlingarna i hjärnan och går inte fånga igen.

Orden mister sin innebörd och kvar står jag, trött, lustfri, stum och barfota!

Ikväll har jag reviderat och skrivit om mitt sk ”Vita arkiv” dvs önskemål om hur jag vill ha min begravning.
Det är inte så att jag planerar att dö men det kan ju som bekant hända vad som helst när som helst!
Jag kan bli överkörd och döda av en ouppmärksam bilist i morgon när jag går över gatan.
Det finns inga som helst garantier på att man kommer att leva ett långt liv.

Första gången jag skrev mitt ”Vita arkiv” var för 21 år sedan. Det var strax efter min då 32-åriga bror blev påkörd och dödad när han, första dagen efter semestern, cyklade till jobbet.
Att som anhöriga sitta och bestämma vilka psalmer och övrig musik som ska spelas, vilken kista som ska väljas, om det ska vara jordbegravning eller kremering osv är bland det värsta som finns!
Dessutom kanske de anhöriga tycker helt olika. Då är det bra att ha nedskrivit hur man vill att sin egen begravning ska vara utformad. Det underlättar för andra och man kan få den begravning man själv vill ha.

För hur ogärna många vill tänka på sin egen död kommer den oundvikligen ske en dag!
Jag har inte svårt för döden.Kanske för att jag har vant mig vid att mina anhöriga dör en efter en. Kanske har jag aldrig haft svårt för döden!?
Jag tycker heller inte det är jobbigt att tänka på min egen död, inte heller att skriva ner hur jag vill att min begravning ska se ut.

Jag tycker däremot att det är synd att så många är så rädda för detta.

För mig är döden en naturlig del av livet och jag kan tycka det är synd att vi inte längre har likvakor i nutidens Sverige.
När min mamma dog i cancer för 15 år sedan hjälpte jag till att göra henne iordning och klä henne innan bårbilen kom och hämtade henne (hon dog hemma) Det kändes inte otäckt eller hemskt att göra det. Det kändes som något värdigt. Något fint jag vara med om.
Att hon dessutom låg hemma i 6-7 tim innan de hämtade henne kändes oxå fint. Vi kunde ta avsked stilla och fint. En del vänner kom oxå och tog avsked. Vi kunde gå ut och in i hennes rum och vi slapp känna den konstlade situation som uppstår på ett sjukhus.

Även om jag inte hade en bra relation med min mamma är jag glad att jag fick göra hennes sista veckor så bra och lugna som möjligt. Det har hjälpt mig och jag har aldrig haft dåligt samvete över att jag inte älskade henne.
Jag gjorde det mer för min egen skull än för hennes och det skäms jag inte över!

Så var inte rädd för döden. Den är inte farlig och något som måste ske på sjukhus.
Ta farväl av din anhörig. Att se en död människa är inte otäckt. De ser oftast väldigt fridfulla ut (om de inte råkat ut för en svår olycka vill säga) och jag anser att det är en viktig bit i sorgearbetet att göra detta.

Jag tror att själen mår bra av sånt. Både den egna och den dödas!

Sommartider nej nej…….

Publicerat: tisdag 1 april, 2008 i gnäll, mående, sömn, trötthet

Den som kom på att vi skulle ha sommartid skulle jag vilja ha ett allvarligt snack med!

Har en kropp som inte låter sig ställas om till sommartid i en hast. Det tar 2-3 månader innan den kommit in i den takten!
Så på sätt och vis är det ju ”tur” att sommartiden varar i 6 månader! Innan hade jag precis ställt om mig när det var dags att ställa tbx!

Är normalt oerhört trött och seg på morgonen. Nu är det ÄNNU VÄRRE!!!!!
Det är ju på sätt och vis tur att det bara är katten och jag annars hade jag väl begått ett mord eller så!?
Jag är mest yr och kallsvettas över ingenting.
Vill bara sova, sova, sova……..
Känner mig ALDRIG utsövd och utvilad……….
Har ingen extra energi att ta av……har ingen energi alls!

Bläääääääää!!