Tankar kring begravning och döden

Publicerat: söndag 6 april, 2008 i funderingar, livet och döden, själ, tänkvärt

Ikväll har jag reviderat och skrivit om mitt sk ”Vita arkiv” dvs önskemål om hur jag vill ha min begravning.
Det är inte så att jag planerar att dö men det kan ju som bekant hända vad som helst när som helst!
Jag kan bli överkörd och döda av en ouppmärksam bilist i morgon när jag går över gatan.
Det finns inga som helst garantier på att man kommer att leva ett långt liv.

Första gången jag skrev mitt ”Vita arkiv” var för 21 år sedan. Det var strax efter min då 32-åriga bror blev påkörd och dödad när han, första dagen efter semestern, cyklade till jobbet.
Att som anhöriga sitta och bestämma vilka psalmer och övrig musik som ska spelas, vilken kista som ska väljas, om det ska vara jordbegravning eller kremering osv är bland det värsta som finns!
Dessutom kanske de anhöriga tycker helt olika. Då är det bra att ha nedskrivit hur man vill att sin egen begravning ska vara utformad. Det underlättar för andra och man kan få den begravning man själv vill ha.

För hur ogärna många vill tänka på sin egen död kommer den oundvikligen ske en dag!
Jag har inte svårt för döden.Kanske för att jag har vant mig vid att mina anhöriga dör en efter en. Kanske har jag aldrig haft svårt för döden!?
Jag tycker heller inte det är jobbigt att tänka på min egen död, inte heller att skriva ner hur jag vill att min begravning ska se ut.

Jag tycker däremot att det är synd att så många är så rädda för detta.

För mig är döden en naturlig del av livet och jag kan tycka det är synd att vi inte längre har likvakor i nutidens Sverige.
När min mamma dog i cancer för 15 år sedan hjälpte jag till att göra henne iordning och klä henne innan bårbilen kom och hämtade henne (hon dog hemma) Det kändes inte otäckt eller hemskt att göra det. Det kändes som något värdigt. Något fint jag vara med om.
Att hon dessutom låg hemma i 6-7 tim innan de hämtade henne kändes oxå fint. Vi kunde ta avsked stilla och fint. En del vänner kom oxå och tog avsked. Vi kunde gå ut och in i hennes rum och vi slapp känna den konstlade situation som uppstår på ett sjukhus.

Även om jag inte hade en bra relation med min mamma är jag glad att jag fick göra hennes sista veckor så bra och lugna som möjligt. Det har hjälpt mig och jag har aldrig haft dåligt samvete över att jag inte älskade henne.
Jag gjorde det mer för min egen skull än för hennes och det skäms jag inte över!

Så var inte rädd för döden. Den är inte farlig och något som måste ske på sjukhus.
Ta farväl av din anhörig. Att se en död människa är inte otäckt. De ser oftast väldigt fridfulla ut (om de inte råkat ut för en svår olycka vill säga) och jag anser att det är en viktig bit i sorgearbetet att göra detta.

Jag tror att själen mår bra av sånt. Både den egna och den dödas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s