Arkiv för söndag 7 juni, 2009

Hjälp!?

Publicerat: söndag 7 juni, 2009 i funderingar, känslor, livet och döden, minne, släkt/familj, tänkvärt

Jag vet att det är väldigt kontroversiellt….men jag är för dödshjälp.
Både den passiva och den aktiva.

Kanske ser jag på saken ur ett annat perspektiv!?
Min pappa och jag vårdade min cancersjuka mamma hemma, de sista 3-4 veckorna i hennes liv.
Jag kan säga att kroppen börjar dö långt innan livet släcks ut helt!
Organ för organ slås mer eller mindre ut och det kommer symtom som egentligen inte har något med cancern att göra utan med kroppens funktion eller biverkningar av själva behandlingen mot cancern.

Kroppstemperaturen kunde pendla mellan 34 grader upp till nästan 40 grader på 1 timma.
Den mat hon i början åt kom ut genom slidan eftersom tarmarna var sönderfrätta pga strålning.
Hon blev dement och helt förvirrad. Oförmögen att förklara vad hon försökte säga.
Arg för att vi inte förstod hennes ”babbel”

Fick fula liggsår eftersom hon egentligen inte var mer än ett skelett med ett tunn lager skinn på.
Musklerna förtvinade.
Skulle en dag ge henne en intramuskulär spruta mot illamående.
Hennes lårmuskler var så tunna att jag  faktiskt stötte emot lårbenet med kanylspetsen.

När hon efter ett tag föll ner i medvetslöshet var hon väldigt orolig och låg och ”gnydde” i stort sett hela tiden.
Vaknade en gång upp och med ett avgrundsvrål skrek: Jag vill döööö!
Hon hade en röst som var hämtad direkt från helvetet (om det nu finns något sådant? )

Till slut tvingade jag läkarna att avbryta det näringsdropp hon hade. De satte istället bara vanligt ”vätskedropp”.
När de gjort det berättade jag det för henne, i hennes medvetslösa tillstånd och gav henne lov att släppa taget och dö.
Det tog bara en liten stund innan hon blev helt lugn och slutade gny.
Ca 4 timmar efter det dog hon lugnt och stilla.

Det kändes verkligen som en befrielse, både för hennes skull och för vår.
Jag hjälpte till att göra i ordning henne. Tvätta och klä henne inför att bårbilen skulle komma och hämta henne.
Tyckte inte att det var otäckt på något vis, även om det var min egen mamma.

Det tog nog en 4-5 timmar innan de kom och hämtade henne.
Till att börja med var hennes ansikte ganska plågat, men efter någon timme slätades anletsdragen ut och det såg ut som hon låg och log!
Hon såg helt fridfull ut och hon log!
Hon hade äntligen sluppit ifrån all den smärta och det obehag kroppen hade gett henne!

Jag älskade nog aldrig min mamma.
Jag vårdade inte henne hemma för hennes skull utan för min egen.
Jag klarade det eftersom jag visste att det rörde sig om en väldigt begränsad tid.
Jag gav henne den omvårdnad, omtanke och respekt hon aldrig gav mig.
Det gav mig en ro att få göra det. Jag gjorde det för min egen skull

Jag har inte saknat henne en dag sen hon dog i maj -93
Men jag tänker på henne när det pratas om dödshjälp.