Potatis

Publicerat: söndag 28 juni, 2009 i fascinerande, funderingar, galenskap, kamp, liten, mat, minne, smärta, sorg, stress, tänkvärt

Inte bara ogillar jag värme. Jag är inte speciellt förtjust i nypotatis heller och är därmed närmast att betrakta som en landsförrädare!

Jag klarar inte den där ”blötheten” som är i nypotatis.
Det har delvis med ett trauma från lågstadiets matbespisning.
Fast jag är inte speciellt förtjust i vanlig potatis av fast sort.
Jag vill ha King Edward som är så mjölig som möjligt.
Och ALL potatis måste vara väl ”utångad” annars kan jag inte äta den!

Äter ALDRIG kokt  potatis på tex restaurang.
Den har nämligen oftast legat i gryta med locket på efter kokning och därmed har de blivit vattninga och blöta inuti.

(Jag får alltså kväljningar och mår illa av att bara skriva om detta!!)

Matbespisningstraumat består av att jag blev tvingad att äta enbart potatis utan något till.
Man fick aldrig slänga något utan att fråga.
Jag hade ätit upp allt annat utom 2 el 3 potatis, som jag frågade om jag fick slänga.
Svaret blev: NEJ!!
De skulle ätas upp!
Jag vägrade och då kom husmor utifrån köket, grabbade tag i nacken på mig och tvingade mig att äta upp dessa potatisar.
Givetvis kräktes jag upp dem lika fort som de kommit ner och då tvingade hon mig att äta upp mina spyor!!!!!

Behöver jag tillägga att hon måste varit sadist av stora mått!?

Det gick inte heller att slippa få potatis i matsalen. Man skulle ”lära sig” att äta allt.
På den tiden kom potatisen färdigskalad till skolan och låg in nån sorts vätska som gjorde att det blidades en ca ½ cm tjock hård hinna om potatisen. Inne i kärnan var den genomblöt!

(Nu kan jag tom känna den äckliga smaken i munnen och det känns som om jag skulle spy närsom helst!! uuurk)

Bad man om ”inte så mycket” slängde mattanterna på en rejäl slev. Var det något man gillade och bad om mer fick man nästan ingenting!!?? Jag fattar inte hur de var funtade!!??

Detta hände alltså när jag var 8-9 år. Det är mer än 40 år sedan och jag känner fortfarande smaken i munnen när jag tänker på det!!
Kan fortfarande inte äta potatis utan massor av sås. Även den jag kokar själv.
Jag mår faktiskt illa av att se någon annan äta enbart potatis rakt upp och ner!
Snacka om att saker kan sätta sina spår!!

ensamochutsattivarldenpsp

Annonser
kommentarer
  1. Mia skriver:

    Huuu!

    Överlag fanns och finns fortfarande många småsadistdjävlar inom skolan. Vi hade en speciell sådan. Ilpo Klint, gymnastiklärare.En rödhårig finne med fingertoppskänsla för sadism. Jag kallade honom Klinskallen på Klintvägen, för hör och häpna: han bodde på Klintvägen! 😉
    Han avskydde minsta lilla avvikelse i beteende. Gillade att plåga barn i 10-års åldern med att springa flera km runt fotbllsplanen ifall man stack ut från mängden. Att i förtroende säga att man mådde dåligt och inte orkade de där 5-6km runt planen, för att man stod och kräktes långt innan det var dags, var detsamma som dödsstöten. Han kunde utan minsta ansträngning asgarva peka på sitt huvud och säga:
    ”Tror du jag är dum eller?!” Sen påpekade han inför hela gruppen att man inte kunde smita undan hans lektioner, pekade på en med ett finger och vrålade:
    ”Du stannar kvar efter klockan fura!!”

    Nej, jag stavade inte fel. Han kunde inte säga fyra. Detta genererade ofelbart ett fnitter bland oss alla, men det var givet vem som fick ta skiten. Just det! Den som stannade kvar efter klockan fura.
    Det finns fler exempel på generalidioter. Men jag blir bara f-bannad. Det blir för svettigt att ånga upp sig en sådan här äckligt varm sommardag.

    *stålhättekängan i skrevet på den förjormade husmorskan*

  2. Kära vän, sextitalet var en hemsk tid för känsliga barn att gå i grundskolan. Jag känner igen. Den där känslan av hopplöshet när man bad: Inte så mycket, tack… Och så kom slevjäveln: Kloffff. Vilken ångest! Måltidsvakten var nästan alltid den gamla draken fröken S. Norin, ja gissa tre gånger vad vi kallade henne.

    Mia har rätt, det var många som jobbade i skolan som var sadister. Om man vill plåga dem som är svagare och inte kan ge igen är det ju det bästa stället att vara på. Det är det fortfarande, men nu har de något mer koll på vad de gör. Hoppas jag. Men det verkar som om nästan alla människor kan berätta om såna här vidriga upplevelser. Och en del av skadorna sitter i för livet, det kan ju du vittna om.

    Kramar till er bägge!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s