Givetvis…..

Publicerat: tisdag 4 augusti, 2009 i allmänt blarr, ångest, gnäll, kamp, livet i största allmänhet, mående, stress

….hade örat blivit bättre under natten och jag tvekade först om jag överhuvudtaget skulle gå till vc!
Men jag gjorde det i alla fall.
Det såg mycket bättre ut men var fortfarande lite rodnat.
Skulle fortsätta med örondropparna veckan ut.

Jag hatar annars när sånt händer!
Att man mår skit och ringer till vc. När man väl ska dit är symptomen borta eller man är i alla fall bättre!
Jag känner mig som en som bara ringer för uppmärksamhet och inte för att jag egentligen är sjuk.
Som om jag bara simulerar och är besvärlig och ingen tar på allvar.
FAN vad jag hatar den känslan!!!

Och ändå är jag sån att jag verkligen inte ringer i onödan.
Jag vill vara mer eller mindre halvdöd innan jag hör av mig, och jag väntar gärna en dag eller tre efter det att jag är halvdöd bara för att se om det inte går över.

Varför gjorde jag inte det denna gången!!!
Fy på mig!

kommentarer
  1. Nej, jag tycker du gjorde alldeles rätt som visade upp ditt öra igen. Du kunde väl knappast ha avbokat tiden utan att få betala patientavgiften heller? Men det här med öron, det är verkligen viktigt att ta allt med dem på allvar för det kan bli riktigt allvarligt. Ibland räcker inte en vanlig antibiotikakur utan man behöver en dubbellång. Jag har ett helt livs erfarenhet av krånglande öron! Och jag lovar dig att just med öron så är det ingen läkare eller syrra som skulle tycka att man kommer i onödan. Hellre det än att man väntar för länge med att komma dit.

    Varma tankar och kramar så många du vill ha och behöver.

  2. catwomankitty skriver:

    Tack för tankar och kramar.
    Jo jag vet att det var bra att jag gick dit, men känslan kan jag ändå inte skaka av mig. Det är något som sitter så hårt. Att be om hjälp och ha en stark känsla av att jag inte borde bett om hjälpen!
    Det försvinner nog aldrig!

    Varma tankar och kramar tbx

  3. Och jag vet exakt vad det är att ha svårt för att be om hjälp. Jag har det där jättestarkt och så har det varit sen jag var liten. Men jag har kommit ganska bra till rätta med det när det gäller exempelvis sjukvårdspersonal och andra utomstående. När det gäller vänner och partners osv så skulle jag inte ens kunna be om ett glas vatten. Det tar emot för mycket. Så länge jag kan hämta vattnet själv är det här OK, då är det mera viktigt att jag kan ta min sjuka lekamen till vårdcentralen eller vart det nu är.

    Men jag kan bli lite vemodig när jag tänker på hur det kommer sig att jag fungerar på det här viset.
    Kramar om!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s