Arkiv för kategori ‘känslor’

Slut

Publicerat: fredag 30 december, 2011 i depp, kaos, katt, känslor, livet och döden, släkt/familj, smärta, sorg

Nu behöver inte Lillis, min katt, lida längre.
Jag valde att låta henne somna in i tisdags.
Hon hade jättesvårt att äta de sista dagarna och jag ville att hon inte skulle lida allt för mycket.

Lillis fd mattes föräldrar, som bor i samma stad som jag, körde mig ut till djursjukhuset och mamman var även med mig inne på djursjukhuset.
Lillis somnade in fint och stilla.

Min sorg är ENORM!!
Jag sörjer faktiskt henne nästan lika mycket som jag sörjde min pappa när han dog för 10 år sedan.

Min mamma som dog 1993 har jag däremot inte sörjt på samma sätt!! Men vi hade aldrig någon nära relation.

Jag har varit med om att ta beslutet för avlivning för 2 katter tidigare i mitt liv men aldrig var det så svårt som nu och aldrig var jag så ledsen som nu!

Vila i frid Lilis

Ledsen

Publicerat: söndag 25 december, 2011 i depp, djur, kamp, katt, känslor, ledsenhet, livet och döden, sorg

Min katt är gammal och har nästan slutat att äta. Hon dricker lite vatten, mjölk med socker i. Äter pyttelite några gånger om dagen.

Hon har magrat av markant och det är inte en fråga om OM hon dör snart utan NÄR.
Varje morgon jag vaknar är jag mer eller mindre beredd på att hitta henne död!

Visst jag vet att jag förmodligen borde åka ut till djursjukhuset och ev avliva henne men nu är det ju julhelg och jag antar att en avlivning kostar DUBBELT sommycket som annars så jag avvaktar till tisdag. Läste på djursjukhusets hemsida att de numera erbjuder hemavlivning men priset stod inte. Får ringa på tisdag och höra med dem.
Eftersom jag inte har bil är det ju inte helt enkelt att ta sig dit!

Gråter med jämna mellanrum över henne och mår mest illa hela tiden. Även min matlust har försvunnit.
Jag sympatisvälter nog med henne!!

Skulle ner till stan och inhandla nytt tangentbord idag.
Hatar det svarta som följde med datorn. Vill ha ett med ljusa tangenter och dessutom bakgrundsbelysning.
Clas Ohlson nästa alltså!

När jag satt vid busshållsplatsen insåg jag att jag glömt att ladda min mobil och hade bara en ”plutt” batterikraft kvar!
Detta innebar att jag inte kunde lyssna på musik!
För mig kan det vara förenat med tortyr!
Klarar nämligen inte att höra folk tugga tuggummi och bussarna är för det mesta fulla med detta otyg!
För mig är det som att höra någon skrapa med naglarna på svarta tavlan, att höra detta JÄVLA TUGGANDE!!!!!
Det är REN TORTYR!!
Det har hänt att jag hoppat av bussen för att jag inte klarat att sitta kvar!
Musikspelare med öronpluggar är i stort sett livsnödvändigt för mig för att jag inte ska bli TOKIG!!

Klarade mig inte helt från otyget utan fick stoppa fingrarna i ören ibland.
Väl nere på stan gick jag in på apoteket och köpte öronproppar!
Nu har jag ett par öronproppar liggande i facket på min ”dramaten”!

Dessutom ska jag försöka komma ihåg att ladda min mobil varje kväll så jag slipper utsätta mig för detta!

Nu ska jag i alla fall försöka sova.
G´natt

Jag har alltid varit ganska impulsiv och gjort mycket dumma saker utan att tänka en tanke.

På en semester i Benidorm 1980 träffade jag en massa folk från västkusten, närmare bestämt Göteborg och Kungälv.
Även en kille från Stockholm.

Några veckor efter vi kommit hem från semestern ringer killen från Stockholm mig och frågar om jag vill hänga med på fest i Kungälv.
Givetvis svarar jag ja på stående fot!
Jag var inte 100% säker på att jag visste vilka tjejerna, som skulle ha festen, var men jag trodde att jag hade en svag aning i alla fall! Det räckte för mig!
Jag visste i alla fall vem killen från Stockholm var!
Samtalet kom väl typ på tisdagen eller omnsdagen och på fredagen sätter sig undertecknad i en bil och kör mot Göteborg! Hamnar mitt i fredagsrusningen och hade ingen riktigt koll på hur jag skulle köra för att komma till Kungälv.
ovan som jag var vid sådan stor trafikrusning och flerfils vägar, samtidigt som jag skulle försöka ha koll på VART jag skulle köra, åkte jag nog en omväg på typ 3 mil innan jag lyckades navigera mig på rätt håll och i rätt fil!?

Väl framme i Kungälv ringde jag tjejen jag skulle bo hos, från en telefonkiosk. (detta var långt innan mobiltelefon var var mans egendom och dessutom vägde de som fanns typ 5 kg och fick bäras i axelrem!!) Fortfarande är jag inte helt säker på vem tjejen är men det bekymrar mig inte speciellt mycket. Visste i alla fall att hon hette Monika!
Fick adress och vägbeskrivning dit och när jag kommer fram och börjar leta inser jag att jag inte vet vad hon heter i efternamn och det fanns fler vars namn började på M i trappuppgången!!??
Står utanför och ser henne plötsligt i fönstret! DÅ känner jag igen henne och VET för första gången VEM det är jag ska till!

Nåväl, festen blev lyckad och jag åkte flera gånger upp till M under åren som följde.
På en fest flippade en av festdeltagarna ut totalt och började hota folk med kniv.
Alla blev givetvis skiträdda…..utom jag då förstås, som gick fram till killen och sa: Om du ska sticka kniven i folk så kan du ju börja med mig!

Killen blev ganska paff och jag kunde sen prata med honom. Han mådde ju inte speciellt bra som man kan förstå!
Allt löste sig till det bästa.

När jag berättade detta för min terapeut, många år senare, sa hon: Men vad tänkte du på när du gjorde så?
Och mitt svar blev: Jag tänkte nog inte alls! Det bara kändes rätt att göra så!

Det är nog ganska typiskt mig! Så ofta som jag bara handlar på känsla utan att tänka på VAD som  skulle kunna hända!
Faktum är att om jag ska börja tänka på för och nackdelar med olika saker ju mer osäkrare blir jag! De gånger jag har, på inrådan av andra, börjat spalta upp för och nackdelar, blir jag så osäker att det hela slutar med att jag avstår, från vad det än nu må vara!
Så jag fortsätter att agera utifrån känsla, intuition eller vad man nu väljer att kalla det.
Det får mig att må bäst och passar mig bäst.
Och även om jag numera kanske inte utsätter mig för sådana situationer som jag gjorde under den festen, så skulle jag förmodligen handla likadant…..om det kändes rätt!

Jag tillhör dem som inte känner mig speciellt trygg i en flock.
Jag känner mig tryggast när jag är själv och när det är mörkt!

I min värld är risken större att bli ”angripen” i en flock.
Angrepp kan komma från vilket håll som helst.
Jag har aldrig ryggen fri där.

I ensamhet kan jag se och uppmärksamma varifrån angreppet kommer.
I ensamhet kan jag skydda min rygg mot en vägg.
I ensamheten utsätter jag mig inte för risker som jag inte kan kontrollera.

De flesta säger att en flock ger trygghet.
Jag har aldrig upplevt det!
De flesta säger att mörker är skrämmande.
Jag har aldrig upplevt det!

Ensamhet och mörker ÄR min trygghet!

….känner jag mig, efter att hja varit i affären, alldeles invaderad av intryck och hjärnan går på fullvarv med både kopplingen och gasen i botten!
I stor sett ALLT känns som för mycket nu och tom kattens pockande på uppmärksamhet känns som regelrätta stridsattacker!
En droppe som faller låter som ett bombnedslag, musik känns som tjutande sirener, en telefon som ringer får mig att falla över kanten och rasa ihop.
Stänger ute världen ett tag tills stressnivån fallit från 300% till 95% (det är där den ligger i vanliga fall)

Jag är ganska ljudkänslig och ett av de värsta ljuden jag vet är tuggummituggande!!!
Det väcker en mördarinstinkt i mig och jag vill verkligen, verkligen döda den som är upphovet till ljudet!!!*morrrrrr*

I en av 3 reklamer sitter två kvinnor på en bänk, den yngre av dem tuggar tuggummi MED ÖPPEN MUN och jag håller på att bryta ihop i soffan!! Att tugga med öppen mun är ungefär 1000 gånger värre!!
Jag måste genast klippa ljudet och titta bort för att inte bli helt vansinnigt arg!!
Det går från noll till total aggressivitet på 0,5 sekunder!

Jag vet inte varför just tuggummituggande triggar igång denna ilska hos mig?!
Ibland får det mig verkligen att hålla mig borta från platser där det finns folk som kan tugga!
Att åka buss utan mp3 spelare kan vara förödande!
Jag har iofs alltid öronproppar med mig men det är ju trevligare med musik i öronen. Då slipper jag åtminstone höra mitt eget blod susa i venerna och slipper höra mitt hjärta slå.
Det har faktiskt hänt att jag gått av bussen för att komma bort från ljudet!

Idag ska jag hålla mig hemma, långt från alla tuggummituggande människor och när reklamen kommer stänger jag ljudet och blundar.

….rasar det en del känslor i mig som jag inte kan ge uttryck åt.
Varför?
Jo, jag har inga ord att beskriva dem med!
Försöker jag blir det mest bara konstig och inte på något sätt överensstämmande med känslorna.
Det är den där ordlösheten, känslorna som det INTE finns ord till, som så ofta drabbar mig.
Och jag vet numera att det är helt meningslöst att ens försöka.
Lyckades jag inte under alla de år ( kanske 10-15) som jag i olika omgångar gick i terapi, lär jag inte lyckas nu.
Jag låter dem rasa den stund de behöver sen lugnar de sig.

Min terapeut trodde att det kan vara så att det är känslor som faktiskt är från det jag var så liten att jag inte hade något språk!?
Det finns inte ens bilder till de känslorna!

Nåväl, mens de rasar runt i knoppen och kroppen lagar jag mat och förbereder mig för kvällens easylinepass.

Diskfilosofi

Publicerat: fredag 28 augusti, 2009 i fascinerande, funderingar, kamp, känslor, mående, ord, stress, tänkvärt, utanförskap

Tydligen fungerar mitt tänkande bäst när jag står och diskar eller stryker!!??

Nåväl, nyss när jag diskade stod jag och funderade på varför jag hamnar i ordlöshet så ofta.
Då kom det en insikt till mig!
Ord är för mig något man ljuger med.
Ord är en osanning som man sätter ihop för att bli lämnad ifred.
Man sätter samman ord så som andra vill höra dem och då blir de nöjda och rotar inte längre i det som inte kan uttryckas. Eller inte uttrycks på rätt sätt.

Ord har inget med sanning att göra.
Ord är bara ord och behöver inte ha någon som helst innebörd eller omtanke.
Ord är ofta svek och inget man kan lita på.
Ord kan när som helst sluta att betyda det man trodde.
Det ett ord betyder för mig kan ha en helt annan innebörd för  någon annan.
Ord ställer krav som man kanske inte kan eller vill leva upp till.

Man kan ”döda och avrätta” med ord.
Man kan såra och skada med ord.
Ett ord kräver ofta fler ord och om de inte finns anses man som dum eller ointilligent.

För mig finns ingen skönhet i ord.
Ord är bara sammansatta bokstäver och behöver inte betyda något alls.
Orden kan oxå sluta bilda förståeliga meningar.
Orden kan bli separerade ifrån varandra och innebörden kan sluta vara det den skulle vara.

När man använder ord måste man ”veta fortsättningen”. Vet man inte det blir man genast pressad.
Det är då man hittar på något, säger de orden den andre vill höra och så kan lugnet få återkomma i min ordlösa värld.Utan-ord

….löshetens träsk har jag halkat ner i.
Det är där jag befinner mig titt som tätt.
Jag har nog aldrig haft ett stort behov av att uttrycka mig med ord.
Vissa känslor finns inte ens ord till.
Det finns faktiskt inget sätt att beskriva dem så de blir begripliga för någon, inte ens för mig.
Jag har för länge sedan insett att tvinga mig att försöka sätta ord till dem inte på något sätt underlätta känslorna eller gör dem begripliga. Jag blir bara ännu mer frustrerad!
Jag bara låter dem komma och efter ett tag försvinner de.
Jag tror att det är känslor så primitiva att de faktiskt är ordlösa och jag låter dem vara det.

Kanske finner jag en dag svaret eller så gör jag inte! ?
Mig kvittar det faktiskt vilket!

Nu ska jag dra mig mot sängen och förhoppningsvis har jag somnat om en timme eller två:
Natti natti

Hiding