Arkiv för kategori ‘ledsenhet’

Ledsen

Publicerat: söndag 25 december, 2011 i depp, djur, kamp, katt, känslor, ledsenhet, livet och döden, sorg

Min katt är gammal och har nästan slutat att äta. Hon dricker lite vatten, mjölk med socker i. Äter pyttelite några gånger om dagen.

Hon har magrat av markant och det är inte en fråga om OM hon dör snart utan NÄR.
Varje morgon jag vaknar är jag mer eller mindre beredd på att hitta henne död!

Visst jag vet att jag förmodligen borde åka ut till djursjukhuset och ev avliva henne men nu är det ju julhelg och jag antar att en avlivning kostar DUBBELT sommycket som annars så jag avvaktar till tisdag. Läste på djursjukhusets hemsida att de numera erbjuder hemavlivning men priset stod inte. Får ringa på tisdag och höra med dem.
Eftersom jag inte har bil är det ju inte helt enkelt att ta sig dit!

Gråter med jämna mellanrum över henne och mår mest illa hela tiden. Även min matlust har försvunnit.
Jag sympatisvälter nog med henne!!

Varje år sen 11 september 2001 känner jag mig extra sorgsen och vemodig just denna dag.
Det som hände i NY satte djupa spår i mig.
Inte för att det var mer hemskt än all annan ondska i världen….kanske mest för att det skedde i
mer eller mindre direktsändning!

Minns att min pappa ringde mig och berättade att ett plan flugit in i WTC!
Jag trodde verkligen att han drev med mig!
Att sen sätta sig vid tv och se det andra planet flyga in i byggnaden var en ren fasa!

Tre månader senare dog min pappa i en hjärtinfarkt.

Två år därefter dog Anna Lind samma datum, 11 september.
Jag var då redan ganska låg och drattade ner i en rejäl depression.
Jag kände överlevnadsskuld och försökte faktiskt ta mitt liv!
Varför skulle hon dö som var så levnadsglad och hade barn och man.
Varför var det inte jag som ändå inte ville leva och hade mist i stort sett alla mina nära och (mer eller mindre) kära?

Jag vet att det händer hemska saker hela tiden runt om i världen. Saker som är minst lika hemska som terrorattacken eller mycket värre. Men jag orkar inte ta in allt. Skulle jag det så skulle jag gå under totalt, varje dag!
Istället tillåter jag mig att sörja för ALLA just den 11 september.

Jag tänder ett ljus för mänskligheten och sänker en tanke till alla som far illa på ett eller annat sätt.

hpim2702

…..jag grät då och då under minnesceremonin för MJ!
För hur det än är och vad man än tycker så är familjens och de nära vännernas sorg och ord äkta!
Att det sen finns saker som sägs av personer som inte står nära, om den som är död……men så är det på i stort sett alla begravningar oavsett kändisskap eller ej!
Och många av de sakerna som säg borde ha sagt när personen levde och inte under begravning eller minnesceremoni!
Men som sagt…så är det ofta oavsett om man är känd eller inte!

Jag har varit på väldigt många begravningar i mitt liv, både vänners och familjens
Men varje begravning jag går på är egentligen min brors begravning om och om igen.
Han cyklade till jobbet första dagen efter semestern i början på augusti för 22 år.

Han kom aldrig fram!

Jag vet att Michael Jacksons familj känner ungefär likadant!

Kvar

Publicerat: lördag 21 februari, 2009 i dystymi, gnäll, kamp, ledsenhet, mående, själ, smärta, sorg, tomhet, trötthet, utanförskap

Är kvar i mitt svarta hål och det är svårt att orka bry sig om nåt!

Ont i foten har jag oxå!
Håller på att behandla bort en fotvårta och just nu är gör det ont att ens ha foten mot golvet! Att gå några längre sträckor är inte tal om!
Så inne blir jag!

Jag är ganska låg just nu. Orkar inte läsa eller kommentera.
Känner mig osynlig och vill bli lämnad ifred  (motsägelsefullt? Jag vet!!)

När jag inte blir brydd om orkar jag inte bry mig om andra.
Jag gör bara precis så som andra gör mot mig.

Jag orkar inte ens låtsas att allt är bra.
Vid såna här tillfällen är det eremitskap som gäller.

Jag har inte ens ett giltigt skäl att vara ner och ledsen!

Helst vill jag bara sova och sova och spela dataspel

Jag har verkligen inte lust att göra mycket mer än att sova!

Mår inte bra av det här ”våt-ylle-socka-vädret” heller.
Det känns som om världen sitter fastklistrad på min kropp.
Som att ha en ”luddig bakfylletunga” i munnen.
Fadd och klibbig.

Borde verkligen ta mig till simhallen och träna eller bara gå en lite runda….men hela min kropp skriker: NEEEEEEEEJJJJ!!!
Det värker i kroppen, i min existens.
Jag vill verkligen INTE!!!

När mina egna ord är slut får jag använda nån annans:

Ur ”Varför växer gräset”

Att bli tagen på allvar

En familj satt på en restaurang och kyparen kom fram för att ta upp beställningar. När turen kom till Frida, som var 8 år gammal, beställde hon korv med pommes frites och en Coca Cola.

– Nej, hon ska ha kokt torsk med äggsås och potatis , sa hennes mormor:

– Och mjölk att dricka, fyllde hennes fader i.
Flickan satt bara tyst och suckade med ett sorgset ansiktsuttryck.

Kyparen tog upp resten av beställningarna och vände sig sedan till flickan och frågade:

– Vill du ha ketchup och senap på din korv?
– Ja tack gärna, sa flickan och sken upp.

När kyparen gick sin väg vände hon sig till familjen och sade:
– Han tror att jag finns.