Arkiv för kategori ‘liten’

Det talas ofta om att man ska ha strategier för olika saker som kan vara jobbiga.
Och det är möjligt att det funkar för andra men min hjärna verkar inte tycka att det passar mig!?

För det första skulle jag ändå inte komma ihåg vilken strategi jag skulle ha!
Jag skulle få gå omkring med en lapp där jag måste läsa för att veta hur jag skulle göra i de olika situationerna.
Dels har jag oerhört svårt att tänka igenom en hel situation och veta hur jag skulle lägga upp en strategi.
Jag har nästan ingen förmåga att tänka igenom en situation från A till Ö.
Jag kan bara tänka högst två steg framåt.
Till och med med saker jag kan. Allt går i etapper.
Allt annat gör mig superstressad och sannolikheten att jag avstår att göra det är högre än om jag hantera situationen allt eftersom den kommer.
Det är sällan jag ”lär av mina misstag” heller.
Det tar i alla fall OERHÖRT länge för mig att göra det.

Det finns så många praktiska saker som, om jag börja tänka efter, inte klarar att göra. Men om jag gör dem utan att tänka funkar det!?
Och det är saker som jag verkligen kan!! Och har gjort hur många gånger som helst!
Som att starta upp och spela tetris på min gameboy.
Börjar jag tänka på hur jag gör trycker jag bara på fel knappar och har inte en ”clue” om hur jag ska göra.
Stänger jag däremot av mitt tänkande och låter kroppen ta över så är det inga som helst problem!
Detsamma gäller med många saker vid datorn oxå. Börjar jag fundera över HUR jag ska göra så ”tappar” jag bort mig och klickar runt som en galning utan att egentligen veta vad det är jag ska göra!?

Och det är väl därför jag så ofta tappar bort mig när jag ska skriva om saker som kräver en tankebana.
Så här långt kom jag denna gången!
Nu har jag tappat tråden och kan inte längre fortsätta och veta att det blir något sammanhang av det hela.
Jag skäms ganska mycket över detta eftersom det får mig att verka väldigt ytlig.
Jag undviker ofta att ge mig in i några större diskussioner eftersom jag aldrig kan slutföra en hel tankebana och min åsikt verkar mest bara som ………ingenting! Den är bara tom!

….rasar det en del känslor i mig som jag inte kan ge uttryck åt.
Varför?
Jo, jag har inga ord att beskriva dem med!
Försöker jag blir det mest bara konstig och inte på något sätt överensstämmande med känslorna.
Det är den där ordlösheten, känslorna som det INTE finns ord till, som så ofta drabbar mig.
Och jag vet numera att det är helt meningslöst att ens försöka.
Lyckades jag inte under alla de år ( kanske 10-15) som jag i olika omgångar gick i terapi, lär jag inte lyckas nu.
Jag låter dem rasa den stund de behöver sen lugnar de sig.

Min terapeut trodde att det kan vara så att det är känslor som faktiskt är från det jag var så liten att jag inte hade något språk!?
Det finns inte ens bilder till de känslorna!

Nåväl, mens de rasar runt i knoppen och kroppen lagar jag mat och förbereder mig för kvällens easylinepass.

Nu har jag varit hemifrån varenda dag denna veckan.
Idag är jag helt slut!
Jag pallar fan inte sånt!
Då har jag ändå bara typ varit och handlat, klippt grannens gräs, tränat…….
Jag är en jävla vekling!
Är alldeles matt och kallsvettig.

Skulle vilja orka sy lite.
Få se om jag kan få till det.
Det enda jag måste ut och göra idag är att gå ut med soporna.
För övrigt ska jag ”vägra-gå-ut-ur-min-lgh”!

Eftersmak!

Publicerat: måndag 29 juni, 2009 i allmänt blarr, ångest, fascinerande, kamp, känslor, liten, mat, mående, minne

Det tog mig 3 tim och ½kg salträkor att bli av med den äckliga ”potatis-minnes-smaken” ur munnen!
Jag ska aldrig mer skriva om det!
Känner redan nu att den kommer tbx, smaken i munnen, och avslutar därmed detta snabbt!!

Potatis

Publicerat: söndag 28 juni, 2009 i fascinerande, funderingar, galenskap, kamp, liten, mat, minne, smärta, sorg, stress, tänkvärt

Inte bara ogillar jag värme. Jag är inte speciellt förtjust i nypotatis heller och är därmed närmast att betrakta som en landsförrädare!

Jag klarar inte den där ”blötheten” som är i nypotatis.
Det har delvis med ett trauma från lågstadiets matbespisning.
Fast jag är inte speciellt förtjust i vanlig potatis av fast sort.
Jag vill ha King Edward som är så mjölig som möjligt.
Och ALL potatis måste vara väl ”utångad” annars kan jag inte äta den!

Äter ALDRIG kokt  potatis på tex restaurang.
Den har nämligen oftast legat i gryta med locket på efter kokning och därmed har de blivit vattninga och blöta inuti.

(Jag får alltså kväljningar och mår illa av att bara skriva om detta!!)

Matbespisningstraumat består av att jag blev tvingad att äta enbart potatis utan något till.
Man fick aldrig slänga något utan att fråga.
Jag hade ätit upp allt annat utom 2 el 3 potatis, som jag frågade om jag fick slänga.
Svaret blev: NEJ!!
De skulle ätas upp!
Jag vägrade och då kom husmor utifrån köket, grabbade tag i nacken på mig och tvingade mig att äta upp dessa potatisar.
Givetvis kräktes jag upp dem lika fort som de kommit ner och då tvingade hon mig att äta upp mina spyor!!!!!

Behöver jag tillägga att hon måste varit sadist av stora mått!?

Det gick inte heller att slippa få potatis i matsalen. Man skulle ”lära sig” att äta allt.
På den tiden kom potatisen färdigskalad till skolan och låg in nån sorts vätska som gjorde att det blidades en ca ½ cm tjock hård hinna om potatisen. Inne i kärnan var den genomblöt!

(Nu kan jag tom känna den äckliga smaken i munnen och det känns som om jag skulle spy närsom helst!! uuurk)

Bad man om ”inte så mycket” slängde mattanterna på en rejäl slev. Var det något man gillade och bad om mer fick man nästan ingenting!!?? Jag fattar inte hur de var funtade!!??

Detta hände alltså när jag var 8-9 år. Det är mer än 40 år sedan och jag känner fortfarande smaken i munnen när jag tänker på det!!
Kan fortfarande inte äta potatis utan massor av sås. Även den jag kokar själv.
Jag mår faktiskt illa av att se någon annan äta enbart potatis rakt upp och ner!
Snacka om att saker kan sätta sina spår!!

ensamochutsattivarldenpsp

Jag är ganska låg just nu. Orkar inte läsa eller kommentera.
Känner mig osynlig och vill bli lämnad ifred  (motsägelsefullt? Jag vet!!)

När jag inte blir brydd om orkar jag inte bry mig om andra.
Jag gör bara precis så som andra gör mot mig.

Jag orkar inte ens låtsas att allt är bra.
Vid såna här tillfällen är det eremitskap som gäller.

Jag har inte ens ett giltigt skäl att vara ner och ledsen!

Helst vill jag bara sova och sova och spela dataspel

När mina egna ord är slut får jag använda nån annans:

Ur ”Varför växer gräset”

Att bli tagen på allvar

En familj satt på en restaurang och kyparen kom fram för att ta upp beställningar. När turen kom till Frida, som var 8 år gammal, beställde hon korv med pommes frites och en Coca Cola.

– Nej, hon ska ha kokt torsk med äggsås och potatis , sa hennes mormor:

– Och mjölk att dricka, fyllde hennes fader i.
Flickan satt bara tyst och suckade med ett sorgset ansiktsuttryck.

Kyparen tog upp resten av beställningarna och vände sig sedan till flickan och frågade:

– Vill du ha ketchup och senap på din korv?
– Ja tack gärna, sa flickan och sken upp.

När kyparen gick sin väg vände hon sig till familjen och sade:
– Han tror att jag finns.