Arkiv för kategori ‘livet och döden’

……

Publicerat: tisdag 18 september, 2012 i livet och döden

 

Plocka fram näsduken!

Sebbe visste att han snart skulle dö

Annonser

Slut

Publicerat: fredag 30 december, 2011 i depp, kaos, katt, känslor, livet och döden, släkt/familj, smärta, sorg

Nu behöver inte Lillis, min katt, lida längre.
Jag valde att låta henne somna in i tisdags.
Hon hade jättesvårt att äta de sista dagarna och jag ville att hon inte skulle lida allt för mycket.

Lillis fd mattes föräldrar, som bor i samma stad som jag, körde mig ut till djursjukhuset och mamman var även med mig inne på djursjukhuset.
Lillis somnade in fint och stilla.

Min sorg är ENORM!!
Jag sörjer faktiskt henne nästan lika mycket som jag sörjde min pappa när han dog för 10 år sedan.

Min mamma som dog 1993 har jag däremot inte sörjt på samma sätt!! Men vi hade aldrig någon nära relation.

Jag har varit med om att ta beslutet för avlivning för 2 katter tidigare i mitt liv men aldrig var det så svårt som nu och aldrig var jag så ledsen som nu!

Vila i frid Lilis

Ledsen

Publicerat: söndag 25 december, 2011 i depp, djur, kamp, katt, känslor, ledsenhet, livet och döden, sorg

Min katt är gammal och har nästan slutat att äta. Hon dricker lite vatten, mjölk med socker i. Äter pyttelite några gånger om dagen.

Hon har magrat av markant och det är inte en fråga om OM hon dör snart utan NÄR.
Varje morgon jag vaknar är jag mer eller mindre beredd på att hitta henne död!

Visst jag vet att jag förmodligen borde åka ut till djursjukhuset och ev avliva henne men nu är det ju julhelg och jag antar att en avlivning kostar DUBBELT sommycket som annars så jag avvaktar till tisdag. Läste på djursjukhusets hemsida att de numera erbjuder hemavlivning men priset stod inte. Får ringa på tisdag och höra med dem.
Eftersom jag inte har bil är det ju inte helt enkelt att ta sig dit!

Gråter med jämna mellanrum över henne och mår mest illa hela tiden. Även min matlust har försvunnit.
Jag sympatisvälter nog med henne!!

Tårar

Publicerat: lördag 23 juli, 2011 i livet och döden

Idag gråter jag mest hela tiden över händelserna i Norge.
Tårarna vill liksom inte sluta rinna

Gav mig idag ut för att dels hämta medicin som jag beställt och dels för att leta efter mina solglas i teatergruppens lokal.
Bussen går inte direkt förbi lokalen så det var till att traska nån kilometer i värmen.

Inte fanken hittar jag mina solglas!!
Det var såna stora man sätter ovanpå de vanliga glasen.
Numera ser jag jag ju så jävla illa att jag inte kan läsa bokstäver mindre än 30 cm höga utan glasögon!!
Med vanliga solglas blir det alltså en massa på och av och byten hit och dit för att ens kunna kolla vad klockan är!

Har nu skickat iväg ett mail till de som var i lokalen i måndags och frågat om de möjligen fått med sig dem hem.
Ett par nya kostar 300-400 kr och det har jag INTE råd med!!

Nåväl, när jag letat färdigt och svurit ett antal ramsor begav jag mig iväg till bussen.
Tänkte att jag går en annan väg och tar en annan buss. Ev kanske jag tom skulle orka gå bort till Kupan?
Jag orkade!
Väl där hittade jag en såndär gammal trappstol för 50 kr!!
Har letat hur länge som helst efter en sån!
Min håller nämligen på att rasa ihop fullständigt och hålls numera mest ihop av silvertejp.

När jag kom ut ifrån Kupan var det nästa 45 minuter innan bussen som går förbi där skulle komma så jag började traska…..med min pall under armen!
Hann gå hela vägen till en busshållplats vars linje går lite oftare än den andra linjen.
Där satt en äldre dam på sin rullator och väntade oxå.

Bussen som kom är en sk. ”arbetsbuss” som går mellan ett av industriområdena direkt till stadsdelen jag bor på.
Det var bara damen och jag på bussen. Vi skulle på samma håll i stadsdelen, ett håll bussen EGENTLIGEN INTE skulle köra. Egentligen skulle vi fått byta buss och då fått vänta ca 30 min på den bussen.
Eftersom det bara var vi i bussen erbjöd sig chauffören att köra den rundan vi skulle till!!!

Här snackar vi service på HÖG NIVÅ!!!!
Här blir man körd nästan fram till dörren av en ursnäll busschaffis!!
De flesta chaffisarna brukar inte direkt gnistra trevlighet! Vilket är helt förståeligt eftersom tabelltiderna inte riktigt stämmer överens med verkligheten och de ständigt är mer eller mindre försenade!

Hade jag haft 10 röda rosor hade han fått dem direkt!

Väl hemma gjorde jag sjömansbiff. Vilket är en av mina favoriträtter.
Är OTROLIGT NÖJD med min dag och nu HELT UTMATTAD!!!

I morgon ska jag på begravning.
Det är en medlem i fibrogruppen som dog i leukemi härom veckan och vi är några ur styrelsen som ska dit.
Hon fick leukemi för ca 1½ år sen men behandlingarna hjälpte inte och hon somnade stilla in och lämnade man och en 13 årig son efter sig.

Så imorgon måste ju upp TIDIGT…..hur nu detta ska gå!?
Ska åka bussen till ett annat ställe där jag blir upphämtad med bil.
Begravningen är en bit utanför stan.

Blev för några år sen ”förskjuten” av mina brorsdöttrar.

De, tog efter min pappas död, över våran sommarstuga.
Ett ställe där jag hade tillbringat i stort sett alla min somrar sen jag föddes.
Vi flyttade ut dit när skolorna slutade och flyttade in till stan när skolorna började igen.
Stugan låg bara 1,5 mil utanför stan så mina föräldrar pendlade till sina jobb.
Mina farföräldrar tillbringade sina somrar där oxå, så när mamma och pappa jobbade var det farmor som tog hand om oss. Vilket hon iofs gjorde även hemma i stan.

Eftersom min bror dog -87 så ärver hans barn hans del i arvet efter våra föräldrar.
Så både när min mamma dog och när min pappa dog har de varit med och delat på arvet.

Min syster var inte alls intresserad av att ha en del i stugan. Mina brorsdöttrar ville ha den ensam annars varde inte intresserade. Jag skulle jag varken skulle haft ork eller råd att ha den själv, så det blev att flickorna köpte ut min syster och mig ur stugan.
Till saken hör att bägge två bor 30 mil härifrån och det är min svägerska och hennes sambo som tillbringar den mesta tiden på stugan!

För 4 år sen frågade jag om jag kunde få låna stugan en vecka nångång under sommaren.
Först mailade jag och frågade. Fick inget svar.
Till slut slängde jag iväg ett sms och frågade.
Fick till svar, att det gick inte!
Dels skulle de vara där och så hade de hyrt ut nån vecka och sen skulle ju min svägerska och sambo vara där!

Hade inte riktigt väntat mig det svaret och blev oerhört ledsen och sårad.
Skickade ett sms tbx där jag skrev ungf: ”Tack så hemskt mycket! Jag förstår att jag inte tillhör familjen längre.”

Den av flickorna jag skickade till är ganska känslig och hon blev ju klart ledsen hon oxå.
Fick dagen efter ett mail från min andra brorsdotter. Hon var skitförbannad och tyckte att om det var så att jag inte tyckte jag tillhörde familjen längre så var det mitt problem. Dessutom skulle jag sluta att lägga mina problem på andra.

Sen dess har jag bara träffat båda två på farmors begravning, som var kanske 1½ månad senare.
Den yngsta träffade jag på mormors begravning för 1½ år sen.

För två år sen gifte  den äldsta, L, sig. Jag var INTE bjuden på bröllopet, men min syster var!
Jag fick reda på att de gift sig,2-3 veckor efter bröllopet, av bonden som äger marken där stugan ligger!

Genom lite olika slingriga vägar, på bl a Facebook, har jag fått veta att även den yngsta, S, har gift sig.
Inte heller det bröllopet var jag bjuden på. Misstänker dock att syrran var det eftersom hon inte har hört av sig på hela sommaren! När L  hade gift sig och jag pratade med syrra och sa: ”Hörde du hade varit på L´s bröllop!” svarade hon blixtsnabbt : ”Ja jag blev bjuden och gick. Det får du ta med dem!” Jag kunde riktigt se nävarna i försvarsställning!

Nu har jag även fått reda på att L har fött en pojke nu i september! Men ingen har meddelat mig om det!

Jag är i alla fall sån att jag inte direkt orka eller tycker det är nån mening att lägga ner en massa negativ energi på att älta detta! Är det så de känner så är det inte så mycket jag kan göra åt det.
Jag bara accepterar att det är så och låter inte bitterhet äta upp mig.

Jag lever för stunden och bryr mig inte så mycket om varken då eller sen. Jag vägrar att låta mig förgiftas av hat!
Jag flyter med i livet och är nöjd med det.

Men visst kan jag tycka att det är synd!