Arkiv för kategori ‘minne’

Jag har alltid varit ganska impulsiv och gjort mycket dumma saker utan att tänka en tanke.

På en semester i Benidorm 1980 träffade jag en massa folk från västkusten, närmare bestämt Göteborg och Kungälv.
Även en kille från Stockholm.

Några veckor efter vi kommit hem från semestern ringer killen från Stockholm mig och frågar om jag vill hänga med på fest i Kungälv.
Givetvis svarar jag ja på stående fot!
Jag var inte 100% säker på att jag visste vilka tjejerna, som skulle ha festen, var men jag trodde att jag hade en svag aning i alla fall! Det räckte för mig!
Jag visste i alla fall vem killen från Stockholm var!
Samtalet kom väl typ på tisdagen eller omnsdagen och på fredagen sätter sig undertecknad i en bil och kör mot Göteborg! Hamnar mitt i fredagsrusningen och hade ingen riktigt koll på hur jag skulle köra för att komma till Kungälv.
ovan som jag var vid sådan stor trafikrusning och flerfils vägar, samtidigt som jag skulle försöka ha koll på VART jag skulle köra, åkte jag nog en omväg på typ 3 mil innan jag lyckades navigera mig på rätt håll och i rätt fil!?

Väl framme i Kungälv ringde jag tjejen jag skulle bo hos, från en telefonkiosk. (detta var långt innan mobiltelefon var var mans egendom och dessutom vägde de som fanns typ 5 kg och fick bäras i axelrem!!) Fortfarande är jag inte helt säker på vem tjejen är men det bekymrar mig inte speciellt mycket. Visste i alla fall att hon hette Monika!
Fick adress och vägbeskrivning dit och när jag kommer fram och börjar leta inser jag att jag inte vet vad hon heter i efternamn och det fanns fler vars namn började på M i trappuppgången!!??
Står utanför och ser henne plötsligt i fönstret! DÅ känner jag igen henne och VET för första gången VEM det är jag ska till!

Nåväl, festen blev lyckad och jag åkte flera gånger upp till M under åren som följde.
På en fest flippade en av festdeltagarna ut totalt och började hota folk med kniv.
Alla blev givetvis skiträdda…..utom jag då förstås, som gick fram till killen och sa: Om du ska sticka kniven i folk så kan du ju börja med mig!

Killen blev ganska paff och jag kunde sen prata med honom. Han mådde ju inte speciellt bra som man kan förstå!
Allt löste sig till det bästa.

När jag berättade detta för min terapeut, många år senare, sa hon: Men vad tänkte du på när du gjorde så?
Och mitt svar blev: Jag tänkte nog inte alls! Det bara kändes rätt att göra så!

Det är nog ganska typiskt mig! Så ofta som jag bara handlar på känsla utan att tänka på VAD som  skulle kunna hända!
Faktum är att om jag ska börja tänka på för och nackdelar med olika saker ju mer osäkrare blir jag! De gånger jag har, på inrådan av andra, börjat spalta upp för och nackdelar, blir jag så osäker att det hela slutar med att jag avstår, från vad det än nu må vara!
Så jag fortsätter att agera utifrån känsla, intuition eller vad man nu väljer att kalla det.
Det får mig att må bäst och passar mig bäst.
Och även om jag numera kanske inte utsätter mig för sådana situationer som jag gjorde under den festen, så skulle jag förmodligen handla likadant…..om det kändes rätt!

Det börjar fan bli STOR senilvarning på mig!

Idag när jag stack iväg och tränade glömde jag låsa min ytterdörr!!??
Minns att jag precis när jag låst låste upp igen för att hämtade nåt som jag glömt (VAD det var har jag redan glömt!!) Detta störde ”flödet” och jag hade inte en tanke på att låsa igen!
Det här upptäckte jag ju givetvis inte förrän jag kom hem och undrade varför det inte gick att vrida om nyckeln!

Jag har fan minne som en senil struts!
Kommer jag inte ihåg att låsa dörren direkt när jag kommer in så glömmer jag det.
Har otaliga gånger sovit med olåst dörr.
Undrar när jag ska vakna upp av att det sitter nån på sängkanten!?

Nu ska jag masa min senila hjärna till soffan och fortsätta titta på ”Greys anatomy”

Eftersmak!

Publicerat: måndag 29 juni, 2009 i allmänt blarr, ångest, fascinerande, kamp, känslor, liten, mat, mående, minne

Det tog mig 3 tim och ½kg salträkor att bli av med den äckliga ”potatis-minnes-smaken” ur munnen!
Jag ska aldrig mer skriva om det!
Känner redan nu att den kommer tbx, smaken i munnen, och avslutar därmed detta snabbt!!

Potatis

Publicerat: söndag 28 juni, 2009 i fascinerande, funderingar, galenskap, kamp, liten, mat, minne, smärta, sorg, stress, tänkvärt

Inte bara ogillar jag värme. Jag är inte speciellt förtjust i nypotatis heller och är därmed närmast att betrakta som en landsförrädare!

Jag klarar inte den där ”blötheten” som är i nypotatis.
Det har delvis med ett trauma från lågstadiets matbespisning.
Fast jag är inte speciellt förtjust i vanlig potatis av fast sort.
Jag vill ha King Edward som är så mjölig som möjligt.
Och ALL potatis måste vara väl ”utångad” annars kan jag inte äta den!

Äter ALDRIG kokt  potatis på tex restaurang.
Den har nämligen oftast legat i gryta med locket på efter kokning och därmed har de blivit vattninga och blöta inuti.

(Jag får alltså kväljningar och mår illa av att bara skriva om detta!!)

Matbespisningstraumat består av att jag blev tvingad att äta enbart potatis utan något till.
Man fick aldrig slänga något utan att fråga.
Jag hade ätit upp allt annat utom 2 el 3 potatis, som jag frågade om jag fick slänga.
Svaret blev: NEJ!!
De skulle ätas upp!
Jag vägrade och då kom husmor utifrån köket, grabbade tag i nacken på mig och tvingade mig att äta upp dessa potatisar.
Givetvis kräktes jag upp dem lika fort som de kommit ner och då tvingade hon mig att äta upp mina spyor!!!!!

Behöver jag tillägga att hon måste varit sadist av stora mått!?

Det gick inte heller att slippa få potatis i matsalen. Man skulle ”lära sig” att äta allt.
På den tiden kom potatisen färdigskalad till skolan och låg in nån sorts vätska som gjorde att det blidades en ca ½ cm tjock hård hinna om potatisen. Inne i kärnan var den genomblöt!

(Nu kan jag tom känna den äckliga smaken i munnen och det känns som om jag skulle spy närsom helst!! uuurk)

Bad man om ”inte så mycket” slängde mattanterna på en rejäl slev. Var det något man gillade och bad om mer fick man nästan ingenting!!?? Jag fattar inte hur de var funtade!!??

Detta hände alltså när jag var 8-9 år. Det är mer än 40 år sedan och jag känner fortfarande smaken i munnen när jag tänker på det!!
Kan fortfarande inte äta potatis utan massor av sås. Även den jag kokar själv.
Jag mår faktiskt illa av att se någon annan äta enbart potatis rakt upp och ner!
Snacka om att saker kan sätta sina spår!!

ensamochutsattivarldenpsp

Hjälp!?

Publicerat: söndag 7 juni, 2009 i funderingar, känslor, livet och döden, minne, släkt/familj, tänkvärt

Jag vet att det är väldigt kontroversiellt….men jag är för dödshjälp.
Både den passiva och den aktiva.

Kanske ser jag på saken ur ett annat perspektiv!?
Min pappa och jag vårdade min cancersjuka mamma hemma, de sista 3-4 veckorna i hennes liv.
Jag kan säga att kroppen börjar dö långt innan livet släcks ut helt!
Organ för organ slås mer eller mindre ut och det kommer symtom som egentligen inte har något med cancern att göra utan med kroppens funktion eller biverkningar av själva behandlingen mot cancern.

Kroppstemperaturen kunde pendla mellan 34 grader upp till nästan 40 grader på 1 timma.
Den mat hon i början åt kom ut genom slidan eftersom tarmarna var sönderfrätta pga strålning.
Hon blev dement och helt förvirrad. Oförmögen att förklara vad hon försökte säga.
Arg för att vi inte förstod hennes ”babbel”

Fick fula liggsår eftersom hon egentligen inte var mer än ett skelett med ett tunn lager skinn på.
Musklerna förtvinade.
Skulle en dag ge henne en intramuskulär spruta mot illamående.
Hennes lårmuskler var så tunna att jag  faktiskt stötte emot lårbenet med kanylspetsen.

När hon efter ett tag föll ner i medvetslöshet var hon väldigt orolig och låg och ”gnydde” i stort sett hela tiden.
Vaknade en gång upp och med ett avgrundsvrål skrek: Jag vill döööö!
Hon hade en röst som var hämtad direkt från helvetet (om det nu finns något sådant? )

Till slut tvingade jag läkarna att avbryta det näringsdropp hon hade. De satte istället bara vanligt ”vätskedropp”.
När de gjort det berättade jag det för henne, i hennes medvetslösa tillstånd och gav henne lov att släppa taget och dö.
Det tog bara en liten stund innan hon blev helt lugn och slutade gny.
Ca 4 timmar efter det dog hon lugnt och stilla.

Det kändes verkligen som en befrielse, både för hennes skull och för vår.
Jag hjälpte till att göra i ordning henne. Tvätta och klä henne inför att bårbilen skulle komma och hämta henne.
Tyckte inte att det var otäckt på något vis, även om det var min egen mamma.

Det tog nog en 4-5 timmar innan de kom och hämtade henne.
Till att börja med var hennes ansikte ganska plågat, men efter någon timme slätades anletsdragen ut och det såg ut som hon låg och log!
Hon såg helt fridfull ut och hon log!
Hon hade äntligen sluppit ifrån all den smärta och det obehag kroppen hade gett henne!

Jag älskade nog aldrig min mamma.
Jag vårdade inte henne hemma för hennes skull utan för min egen.
Jag klarade det eftersom jag visste att det rörde sig om en väldigt begränsad tid.
Jag gav henne den omvårdnad, omtanke och respekt hon aldrig gav mig.
Det gav mig en ro att få göra det. Jag gjorde det för min egen skull

Jag har inte saknat henne en dag sen hon dog i maj -93
Men jag tänker på henne när det pratas om dödshjälp.

Tomhet

Publicerat: söndag 7 december, 2008 i dystymi, funderingar, kamp, kaos, känslor, minne, Saknad, själ, sorg, stress, tomhet, utanförskap
Etiketter:, , ,

Jag har en sorts tomhet i min kropp som aldrig går att fylla.
Min oförmåga att behålla känslor gör det svårt för mig.

Glädje är inget jag kan bunkra upp och nära mig på efteråt.
Jag kan inte ”leva på” en god upplevelse en längre tid.
Så fort händelsen är över är känslan borta!

Negativa känslor kanske stanna kvar lite längre men de flest känslor förvandlas till, just tomhet.

Ibland försöker jag tvinga mig att stanna kvar i en känsla men det brukar inte direkt funka.
Jag kan heller inte jämföra känslor, även fysiska sådan.
I vissa avslappningsövningar ska man spänna och slappna av musklerna för att känna skillnaden.
Jag har aldrig riktigt lyckats med det, om inte skillnaden är megastor!
Jag minns lixom inte riktigt!

Det enda jag jag har insett, när det gäller avslappningsövningar, att om jag spänner mig för kraftigt när man ska spänns sig, så har jag mycket svårare att slappna av alls!
Jag måste mer eller mindre bara tänka att jag spänner musklen för att sen kunna slappna av den ordentligt.

Om nån ber mig att minnas hur det kändes på tex min första skoldag, kan jag omöjligt plocka fram den känslan
Jag minns inte ens min första skoldag!
Än mindre min första kyss!

Det stod ju i tidningarna häromdagen att minnen sätter sig i DNA:t
Kanske fungerar inte mitt DNA som det ska?
Mitt minne fungerar definitivt inte som det ska!!
Det är frustrerande att, som nu, börja på något och ganska snart tappa tråden!
Jag vet inte vad jag vill säga med det hela!?
Tankar skingras snabbt och leder ingenstans.
Tankekedjan är trasig!

Det är kanske därför jag inte KAN analysera saker!?
Jag tappar helt enkelt bort mig för snabbt och vet inte riktigt VAD det är jag ska göra och hur.
Det blir på något vis för abstrakt och jag förstår det inte.

Be mig göra två saker och jag minns bara det du sa sist att jag skulle göra!

Fick genom Trollhares sida tips om en sida där man kan träna upp sitt arbetsminne, Foxythinking

Gjorde några övningar men blev mest deppig över hur fruktansvärt dåligt arbetsminne jag har!!
Är det 4 objekt inblandade funkar det relativt bra. Men när det blir 5 eller fler är det bara vilda gissningar som gäller!!

Upplever att mitt minne blir sämre och sämre!
Gick nyss upp för att göra något i köket men kommer fortfarande inte på VAD det var jag skulle göra!
Det räcker inte , som för de flesta, att gå tillbaka för att komma ihåg. Ibland är det nog borta för evigt!
Tills jag kommer på det igen, men då är det en helt ny händelse/situation och inte så att jag minns vad det var jag hade glömt bort!!??

Hur ofta tittar jag tex på klockan men har, så fort jag tagit bort blicken ifrån den, glömt hur mycket den var!!

Eller fastnar jag, som nu, i vad jag ska skriva! Vet lixom inte vart jag är på väg med texten! Meningarna börja saknar innebörd och det känns som jag tappar tråden fullständigt och verkar helt osammanhängande!

Det är lika bra att sluta innan jag gör bort mig fullständigt!!!

Men orka…….!

Publicerat: måndag 10 november, 2008 i dystymi, fascinerande, fibromyalgi, gnäll, kaos, minne, stress, tankar, trötthet
Etiketter:,

Skulle till banken och titta över min pensionsfonder idag kl 14.
Behövde även till apoteket för att hämta en ny insulinpenna.
Det var ett jävla väder ute. Det regnade och blåste så det var alldeles vitt i luften!
Insåg snabbt att jag verkligen inte hade lust att gå till centrum, även om det bara är 1 km, i det vädret!
Så jag tog bussen som gick 20 över. Tänkte att det tar ju en stund på apoteket oxå.

MEN……..tror ni jag hade hjälpmedelkortet med mig när jag väl kom till apoteket!?

Nähä……..det låg kvar på hallbyrån!!!

Blir så fruktansvärt trött på mig själv när jag glömmer saker hela tiden!
Stod med kylskåpsdörren öppen och glodde tomt in i den i säkert 3 minuter nyss när jag lagade mat. Hade på de 1,5 metrarna det är från diskbänk till kylskåp glömt vad det var jag skulle ha där!!??
Till slut trillade poletten ner och hjärnan meddelade mig att det var morötter jag skulle ha!!

Och det är inte så att jag ibland glömmer utan det händer mig FLERA gånger varje dag att jag står som ett tomt skal och hjärnan är helt tom på information.
Och hur mycket jag glömmer som jag aldrig kommer ihåg det vet jag inte!!

Allmänt anti

Publicerat: måndag 13 oktober, 2008 i funderingar, gnäll, humor, känslor, mående, minne, tänkvärt, utanförskap

Känner mig allmänt anti, sur och grinig ikväll.
Inget speciellt ovanligt för mig. Jag bara blir det med jämna mellanrum och låter man mig bara vara sur ett tag så vänder det.
Det man absolut inte ska göra är att fråga VARFÖR!
Jag kan nämligen inte förklarar utan blir oftast ännu surare och grinigare eftersom jag då känner mig uppkörd i ett hörn och icke duglig bara för att mitt humör inte är på topp!

Nu har jag ju som tur(!?) är ingen som kan fråga dessa frågor och anledningen till att jag inte har det är bl a för att slippa!

Knepig är bara förnamnet!

Jag hatar tex att bli tilltalad precis efter jag stigit upp.
Trots att mina föräldrar, syskon och övrig släkt visste om det envisades de med att försöka prata med mig vilket medförde att morgonhumöret blev ännu sämre och jag fräste som vatten på en het platta!
Så enkelt det hade varit att bara lämna mig ifred den första halvtimmen och jag hade sluppit vara sur och grinig.

Man får inte heller vara sur, arg, ledsen osv utan nån direkt orsak heller har jag förstått.
Eftersom jag ofta är det och inte kan förklara, får jag ju ofta höra att ”Det MÅSTE du väl veta!” (ännu en orsak till att hålla mig för mig själv!)

Jag är väl helt enkelt inte en flockvarelse utan en ensamvarg. Jag känner mig heller inte speciellt trygg i en flock eftersom jag ofta upplever att det är just i flocken faran hotar!
Ensam i mörker kan jag känna mig trygg.
Mitt i en flock kan vad som helst hända!

Facinerad och deprimerad!

Publicerat: lördag 22 december, 2007 i funderingar, ledsenhet, minne, Saknad, utanförskap

Blir alltid så fascinerad av människor som berättar om julminnen från de var barn.
Men samtidigt blir jag deprimerad eftersom jag själv inte tycks ha några minnen alls!!

Jag minns aldrig vad jag fick i julklapp. Inte ens när jag ser foton från barndomens jular minns jag dem!
Den enda jul jag minns och där jag faktiskt kommer ihåg en julklapp är den julen då min lillasyster fick en fin dockvagn och jag fick en jävla spis!!!
Jag var så avundsjuk på min syster att jag helst ville döda henne!
Hon var värd en fin, fin dockvagn och jag fick en jävla träspis!!

Det är möjligt att jag fick något finare julen efter men det minns jag inte i så fall!

Det jag däremot minns från varje jul var att vi på julaftonskväll spelade in ett band där vi berättade vad vi fått i julklapp, sjöng något eller berättade en liten saga. Dessvärre är dessa band borta så de är inte till mycket hjälp! För jag minns inte VAD jag berättade bara ATT jag gjorde det!

Nån frågade mig härom dagen om jag inte mindes alla mina barndoms jular som vita och snöiga. Men hur fan ska jag minnas det?

Ibland funderar jag verkligen på hur min hjärna är funtad som inte minns saker som bevisligen andra minns!
Det känns oxå ofta som det inte är någon som verkligen TROR att mitt minne är så dåligt.

Kanske är det så att allt supande och sniffande i ungdomen bränt bort en massa ”minnesceller” i hjärnan och att mitt selektiva minne beror på det!?
Jag vet inte,,,men det känns i alla fall rätt jobbigt med folk som minns så mycket och jag som minns så lite!