Arkiv för kategori ‘Saknad’

Nu börjar folk fråga vad jag ska göra på min 50 års dag!
Och mitt svar bli: ”Inget särskilt tror jag!”
Det har de lite svårt att ta! Nånting måste jag väl göra?!
Nä varför det? Jag gör sällan nåt speciellt på min födelsedag, varför måste jag göra det på min 50 års dag!?
Brukar inte direkt bli gratulerad annars, så varför just nu?

Nå kanske bjuder jag några kompisar på fika eller middag men mer blir det inte!
Har inte råd i vanliga fall och inte denna gången heller!

Det jag önskar mig? Ja det vore väl att för en gångs skull få vakna upp och känna mig utvilad och utsövd!
Det har inte hänt på 7-8 år nu! Och då var det bara en enda morgon.

Tänk att, i alla fall, under en veckas tid, vakna upp och känna mig helt utsövd!
Inga ögon som vill dra igen, ingen seghet som hänger kvar i kroppen flera timmar. Ingen värk i kroppen. Klar i knoppen
Bara PIGG PIGG!

Kan man skriva det på sin önskelista?

Min hjärna går på sparlåga!
Den orkar inte tänka långa tankar och inte heller har den lust att ta in och bearbeta längre texter.
Det känns mest som om tankarna försöker paddla sig fram i ej ännu stelnad betong och de kommer lixom ingenstans!
När den är såhär är den inte så benägen att släppa ut några ord heller.
Några enstaka kommer men de har varken nån början eller slut och känns tagna ur sitt sammanhang.
Jag är dödstrött mest hela dagarna men när kvällen och natten kommer har jag svårt att somna.
Skulle kunna lägga mig ner och somna snabbt fram till 20-tiden……men sen är jag bara trött utan sömnighet!

Borde verkligen komma igång att träna men hittar bara på ursäkter för att inte ge mig iväg.
Det värsta är att träningskortet står och drar 220kr/månad även om jag inte tränar en enda gång!
Men säger jag upp det lär jag inte komma iväg att träna nångång!
Nu kan jag i alla fall göra det när jag har luist och ork…..när nu det blir!!??

Jag får nog fixa mig en kopp kaffe och se om det hjälper!

Är fortfarande rätt låg.
Kan ju inte direkt säga att jag vaknar med ett leende på läpparna

Fast å andra sidan gör jag ALDRIG det!!

Men det är extra besvärligt att ta sig upp på morgonen (läs förmiddagen) och det rekordsnoozas….ett par timmar eller så!
Och resten av veckan är fullbokad och sånt trivs jag inte alls med!!
Blir trött i förväg när jag vet att det är mycket framåt 😦
Och det spelar ingen roll att det är roliga saker! Jag blir lika trött och vill bara dra mig undan i min ensamhet och njuta av lugnet.
Så länsdans och återträff med teatergruppen är lika jobbigt som dubbel arbetsdag!
Nästa vecka blir det eremitskap igen!!

Att ”läsa ikapp mig” tänker jag inte ens försöka! Då blockeras min hjärna och det gör den ju så gärna ändå 😉

Jag drar mig tillbaka.
Jag har tappat lusten.

Vem bryr sig?

Vill inte mer!

De sista 2-3 åren har just dagen efter min födelsedag varit jobbig, ledsam och ångestfylld!
Just den dagen, som idag har varit, slår ensamhetsinsikten till med full kraft!
Det är då jag inser att jag egentligen inte hör hemma någonstans!
Inga kort från dem man kanske hade hoppats på att få ett litet födelsedagskort ifrån. Ett enda telefonsamtal där nån önskar mig grattis.

Att vara själv på julafton, nyår, påsk eller vilken jävla annan helg som helst bekommer mig inte speciellt mycket, men att inte vara ihågkommen på min födelsedag känns som en spark rakt i magen!
Inga presenter eller blommor. Kanske nåt sms.
Jag hatar att känna mig såhär!
Jag vill verkligen inte tycka synd om mig själv och försöker att göra bra saker för mig, men ändå så kommer den malande ångesten, som gör att jag sitter och vagga mig fram och tillbaka med jämna mellanrum. Som gör att jag känner mig ledsen. Som gör att jag blir lätt aggressiv mot andra som försöker prata med mig och vara trevliga.

De flesta vet ju inte att det är dagen efter min födelsedag!
De stackarna får ett taggig, försvarsinställd igelkott att tampas med och fattar ingenting!
Och att säga som det är har jag svårt för. För hur säger man det utan att lägga ”tyck synd om mig-känsla” i det!!??
Så som vanligt håller jag mig på min kant och kanske kan jag efter en stund närma mig de andra men aldrig helt!
Min försvarsbarriär är uppe och flocken är en farlig plats att vistas på för en ensamvarg som mig.
Där kan man nämligen få strupen avsliten när man minst anar det!
Det har hänt förr!

Tomhet

Publicerat: söndag 7 december, 2008 i dystymi, funderingar, kamp, kaos, känslor, minne, Saknad, själ, sorg, stress, tomhet, utanförskap
Etiketter:, , ,

Jag har en sorts tomhet i min kropp som aldrig går att fylla.
Min oförmåga att behålla känslor gör det svårt för mig.

Glädje är inget jag kan bunkra upp och nära mig på efteråt.
Jag kan inte ”leva på” en god upplevelse en längre tid.
Så fort händelsen är över är känslan borta!

Negativa känslor kanske stanna kvar lite längre men de flest känslor förvandlas till, just tomhet.

Ibland försöker jag tvinga mig att stanna kvar i en känsla men det brukar inte direkt funka.
Jag kan heller inte jämföra känslor, även fysiska sådan.
I vissa avslappningsövningar ska man spänna och slappna av musklerna för att känna skillnaden.
Jag har aldrig riktigt lyckats med det, om inte skillnaden är megastor!
Jag minns lixom inte riktigt!

Det enda jag jag har insett, när det gäller avslappningsövningar, att om jag spänner mig för kraftigt när man ska spänns sig, så har jag mycket svårare att slappna av alls!
Jag måste mer eller mindre bara tänka att jag spänner musklen för att sen kunna slappna av den ordentligt.

Om nån ber mig att minnas hur det kändes på tex min första skoldag, kan jag omöjligt plocka fram den känslan
Jag minns inte ens min första skoldag!
Än mindre min första kyss!

Det stod ju i tidningarna häromdagen att minnen sätter sig i DNA:t
Kanske fungerar inte mitt DNA som det ska?
Mitt minne fungerar definitivt inte som det ska!!
Det är frustrerande att, som nu, börja på något och ganska snart tappa tråden!
Jag vet inte vad jag vill säga med det hela!?
Tankar skingras snabbt och leder ingenstans.
Tankekedjan är trasig!

Det är kanske därför jag inte KAN analysera saker!?
Jag tappar helt enkelt bort mig för snabbt och vet inte riktigt VAD det är jag ska göra och hur.
Det blir på något vis för abstrakt och jag förstår det inte.

Be mig göra två saker och jag minns bara det du sa sist att jag skulle göra!

Ofta när jag står och diskar är huvudet fullt med kloka tankar och jag har tusen idéer om vad jag skulle kunna skriva om här.
När jag väl sitter här är huvudet tomt som en ölburk på midsommardagen och alla idéer och tankar har gömt sig någonstans där jag inte hittar eller når dem!?

Man kan ju inte låta bli att undra varför det alltid blir så!!??

En teori jag har är att när jag lämnar ut mina tankar så verkar de saknar logik eller åtminstone haltar logiken rejält! Dessutom brukar jag tappa tråden när jag försöker få tankarna att lämna huvudet och det som till att börja med verkade så klokt blir till en platt pannkaka som saknar någonsomhelst näring.
Alldeles urvattnat och allt utom klokt!
Jag vet oftast inte ens själv vad det är jag försöker säga och eftersom jag verkligen hatar att känna mig utlämnad och utan försvar så får nog de flesta tankarna stanna där inne, oigenomtänkta och i tryggt förvar.

Ingen kan ifrågasätta dem eller kräva nån vidare förklaring.
Ingen kan skratta åt dem och tala om hur ologiska de är.
Jag behöver inte bli avslöjad som inkompetent, fast å andra sidan verkar jag säkert feg som inte uttalar mina åsikter!

Jag tycker ofta själv att jag saknar djup och kanske är det verkligen så att jag gör det?
Kanske denna blogg är den mest meningslösa i hela bloggvärlden?
Den står ju lixom inte för nånting!

Just nu har jag övertygat mig själv om att bloggen borde raderas och gömmas i bloggkällaren där den glöms fort och till slut ruttnar bort!