Arkiv för kategori ‘sorg’

…….upp min allra bästa sida just nu!
Är trött, osocial, icke speciellt talför varken irl eller på webben.

Har liksom inte orken att upprätthålla sociala relationer.
Vill helst bara sova, titta på tv eller spela dataspel.

Allt detta gör jag oxå!
Och lär fortsätta att göra ett tag till!!

Det är så tomt här utan Lillis!

Annonser

Slut

Publicerat: fredag 30 december, 2011 i depp, kaos, katt, känslor, livet och döden, släkt/familj, smärta, sorg

Nu behöver inte Lillis, min katt, lida längre.
Jag valde att låta henne somna in i tisdags.
Hon hade jättesvårt att äta de sista dagarna och jag ville att hon inte skulle lida allt för mycket.

Lillis fd mattes föräldrar, som bor i samma stad som jag, körde mig ut till djursjukhuset och mamman var även med mig inne på djursjukhuset.
Lillis somnade in fint och stilla.

Min sorg är ENORM!!
Jag sörjer faktiskt henne nästan lika mycket som jag sörjde min pappa när han dog för 10 år sedan.

Min mamma som dog 1993 har jag däremot inte sörjt på samma sätt!! Men vi hade aldrig någon nära relation.

Jag har varit med om att ta beslutet för avlivning för 2 katter tidigare i mitt liv men aldrig var det så svårt som nu och aldrig var jag så ledsen som nu!

Vila i frid Lilis

Ledsen

Publicerat: söndag 25 december, 2011 i depp, djur, kamp, katt, känslor, ledsenhet, livet och döden, sorg

Min katt är gammal och har nästan slutat att äta. Hon dricker lite vatten, mjölk med socker i. Äter pyttelite några gånger om dagen.

Hon har magrat av markant och det är inte en fråga om OM hon dör snart utan NÄR.
Varje morgon jag vaknar är jag mer eller mindre beredd på att hitta henne död!

Visst jag vet att jag förmodligen borde åka ut till djursjukhuset och ev avliva henne men nu är det ju julhelg och jag antar att en avlivning kostar DUBBELT sommycket som annars så jag avvaktar till tisdag. Läste på djursjukhusets hemsida att de numera erbjuder hemavlivning men priset stod inte. Får ringa på tisdag och höra med dem.
Eftersom jag inte har bil är det ju inte helt enkelt att ta sig dit!

Gråter med jämna mellanrum över henne och mår mest illa hela tiden. Även min matlust har försvunnit.
Jag sympatisvälter nog med henne!!

Det talas ofta om att man ska ha strategier för olika saker som kan vara jobbiga.
Och det är möjligt att det funkar för andra men min hjärna verkar inte tycka att det passar mig!?

För det första skulle jag ändå inte komma ihåg vilken strategi jag skulle ha!
Jag skulle få gå omkring med en lapp där jag måste läsa för att veta hur jag skulle göra i de olika situationerna.
Dels har jag oerhört svårt att tänka igenom en hel situation och veta hur jag skulle lägga upp en strategi.
Jag har nästan ingen förmåga att tänka igenom en situation från A till Ö.
Jag kan bara tänka högst två steg framåt.
Till och med med saker jag kan. Allt går i etapper.
Allt annat gör mig superstressad och sannolikheten att jag avstår att göra det är högre än om jag hantera situationen allt eftersom den kommer.
Det är sällan jag ”lär av mina misstag” heller.
Det tar i alla fall OERHÖRT länge för mig att göra det.

Det finns så många praktiska saker som, om jag börja tänka efter, inte klarar att göra. Men om jag gör dem utan att tänka funkar det!?
Och det är saker som jag verkligen kan!! Och har gjort hur många gånger som helst!
Som att starta upp och spela tetris på min gameboy.
Börjar jag tänka på hur jag gör trycker jag bara på fel knappar och har inte en ”clue” om hur jag ska göra.
Stänger jag däremot av mitt tänkande och låter kroppen ta över så är det inga som helst problem!
Detsamma gäller med många saker vid datorn oxå. Börjar jag fundera över HUR jag ska göra så ”tappar” jag bort mig och klickar runt som en galning utan att egentligen veta vad det är jag ska göra!?

Och det är väl därför jag så ofta tappar bort mig när jag ska skriva om saker som kräver en tankebana.
Så här långt kom jag denna gången!
Nu har jag tappat tråden och kan inte längre fortsätta och veta att det blir något sammanhang av det hela.
Jag skäms ganska mycket över detta eftersom det får mig att verka väldigt ytlig.
Jag undviker ofta att ge mig in i några större diskussioner eftersom jag aldrig kan slutföra en hel tankebana och min åsikt verkar mest bara som ………ingenting! Den är bara tom!

Nu börjar folk fråga vad jag ska göra på min 50 års dag!
Och mitt svar bli: ”Inget särskilt tror jag!”
Det har de lite svårt att ta! Nånting måste jag väl göra?!
Nä varför det? Jag gör sällan nåt speciellt på min födelsedag, varför måste jag göra det på min 50 års dag!?
Brukar inte direkt bli gratulerad annars, så varför just nu?

Nå kanske bjuder jag några kompisar på fika eller middag men mer blir det inte!
Har inte råd i vanliga fall och inte denna gången heller!

Det jag önskar mig? Ja det vore väl att för en gångs skull få vakna upp och känna mig utvilad och utsövd!
Det har inte hänt på 7-8 år nu! Och då var det bara en enda morgon.

Tänk att, i alla fall, under en veckas tid, vakna upp och känna mig helt utsövd!
Inga ögon som vill dra igen, ingen seghet som hänger kvar i kroppen flera timmar. Ingen värk i kroppen. Klar i knoppen
Bara PIGG PIGG!

Kan man skriva det på sin önskelista?

….rasar det en del känslor i mig som jag inte kan ge uttryck åt.
Varför?
Jo, jag har inga ord att beskriva dem med!
Försöker jag blir det mest bara konstig och inte på något sätt överensstämmande med känslorna.
Det är den där ordlösheten, känslorna som det INTE finns ord till, som så ofta drabbar mig.
Och jag vet numera att det är helt meningslöst att ens försöka.
Lyckades jag inte under alla de år ( kanske 10-15) som jag i olika omgångar gick i terapi, lär jag inte lyckas nu.
Jag låter dem rasa den stund de behöver sen lugnar de sig.

Min terapeut trodde att det kan vara så att det är känslor som faktiskt är från det jag var så liten att jag inte hade något språk!?
Det finns inte ens bilder till de känslorna!

Nåväl, mens de rasar runt i knoppen och kroppen lagar jag mat och förbereder mig för kvällens easylinepass.

Varje år sen 11 september 2001 känner jag mig extra sorgsen och vemodig just denna dag.
Det som hände i NY satte djupa spår i mig.
Inte för att det var mer hemskt än all annan ondska i världen….kanske mest för att det skedde i
mer eller mindre direktsändning!

Minns att min pappa ringde mig och berättade att ett plan flugit in i WTC!
Jag trodde verkligen att han drev med mig!
Att sen sätta sig vid tv och se det andra planet flyga in i byggnaden var en ren fasa!

Tre månader senare dog min pappa i en hjärtinfarkt.

Två år därefter dog Anna Lind samma datum, 11 september.
Jag var då redan ganska låg och drattade ner i en rejäl depression.
Jag kände överlevnadsskuld och försökte faktiskt ta mitt liv!
Varför skulle hon dö som var så levnadsglad och hade barn och man.
Varför var det inte jag som ändå inte ville leva och hade mist i stort sett alla mina nära och (mer eller mindre) kära?

Jag vet att det händer hemska saker hela tiden runt om i världen. Saker som är minst lika hemska som terrorattacken eller mycket värre. Men jag orkar inte ta in allt. Skulle jag det så skulle jag gå under totalt, varje dag!
Istället tillåter jag mig att sörja för ALLA just den 11 september.

Jag tänder ett ljus för mänskligheten och sänker en tanke till alla som far illa på ett eller annat sätt.

hpim2702