Arkiv för kategori ‘tankar’

Jag tillhör dem som inte känner mig speciellt trygg i en flock.
Jag känner mig tryggast när jag är själv och när det är mörkt!

I min värld är risken större att bli ”angripen” i en flock.
Angrepp kan komma från vilket håll som helst.
Jag har aldrig ryggen fri där.

I ensamhet kan jag se och uppmärksamma varifrån angreppet kommer.
I ensamhet kan jag skydda min rygg mot en vägg.
I ensamheten utsätter jag mig inte för risker som jag inte kan kontrollera.

De flesta säger att en flock ger trygghet.
Jag har aldrig upplevt det!
De flesta säger att mörker är skrämmande.
Jag har aldrig upplevt det!

Ensamhet och mörker ÄR min trygghet!

Det talas ofta om att man ska ha strategier för olika saker som kan vara jobbiga.
Och det är möjligt att det funkar för andra men min hjärna verkar inte tycka att det passar mig!?

För det första skulle jag ändå inte komma ihåg vilken strategi jag skulle ha!
Jag skulle få gå omkring med en lapp där jag måste läsa för att veta hur jag skulle göra i de olika situationerna.
Dels har jag oerhört svårt att tänka igenom en hel situation och veta hur jag skulle lägga upp en strategi.
Jag har nästan ingen förmåga att tänka igenom en situation från A till Ö.
Jag kan bara tänka högst två steg framåt.
Till och med med saker jag kan. Allt går i etapper.
Allt annat gör mig superstressad och sannolikheten att jag avstår att göra det är högre än om jag hantera situationen allt eftersom den kommer.
Det är sällan jag ”lär av mina misstag” heller.
Det tar i alla fall OERHÖRT länge för mig att göra det.

Det finns så många praktiska saker som, om jag börja tänka efter, inte klarar att göra. Men om jag gör dem utan att tänka funkar det!?
Och det är saker som jag verkligen kan!! Och har gjort hur många gånger som helst!
Som att starta upp och spela tetris på min gameboy.
Börjar jag tänka på hur jag gör trycker jag bara på fel knappar och har inte en ”clue” om hur jag ska göra.
Stänger jag däremot av mitt tänkande och låter kroppen ta över så är det inga som helst problem!
Detsamma gäller med många saker vid datorn oxå. Börjar jag fundera över HUR jag ska göra så ”tappar” jag bort mig och klickar runt som en galning utan att egentligen veta vad det är jag ska göra!?

Och det är väl därför jag så ofta tappar bort mig när jag ska skriva om saker som kräver en tankebana.
Så här långt kom jag denna gången!
Nu har jag tappat tråden och kan inte längre fortsätta och veta att det blir något sammanhang av det hela.
Jag skäms ganska mycket över detta eftersom det får mig att verka väldigt ytlig.
Jag undviker ofta att ge mig in i några större diskussioner eftersom jag aldrig kan slutföra en hel tankebana och min åsikt verkar mest bara som ………ingenting! Den är bara tom!

Blev för några år sen ”förskjuten” av mina brorsdöttrar.

De, tog efter min pappas död, över våran sommarstuga.
Ett ställe där jag hade tillbringat i stort sett alla min somrar sen jag föddes.
Vi flyttade ut dit när skolorna slutade och flyttade in till stan när skolorna började igen.
Stugan låg bara 1,5 mil utanför stan så mina föräldrar pendlade till sina jobb.
Mina farföräldrar tillbringade sina somrar där oxå, så när mamma och pappa jobbade var det farmor som tog hand om oss. Vilket hon iofs gjorde även hemma i stan.

Eftersom min bror dog -87 så ärver hans barn hans del i arvet efter våra föräldrar.
Så både när min mamma dog och när min pappa dog har de varit med och delat på arvet.

Min syster var inte alls intresserad av att ha en del i stugan. Mina brorsdöttrar ville ha den ensam annars varde inte intresserade. Jag skulle jag varken skulle haft ork eller råd att ha den själv, så det blev att flickorna köpte ut min syster och mig ur stugan.
Till saken hör att bägge två bor 30 mil härifrån och det är min svägerska och hennes sambo som tillbringar den mesta tiden på stugan!

För 4 år sen frågade jag om jag kunde få låna stugan en vecka nångång under sommaren.
Först mailade jag och frågade. Fick inget svar.
Till slut slängde jag iväg ett sms och frågade.
Fick till svar, att det gick inte!
Dels skulle de vara där och så hade de hyrt ut nån vecka och sen skulle ju min svägerska och sambo vara där!

Hade inte riktigt väntat mig det svaret och blev oerhört ledsen och sårad.
Skickade ett sms tbx där jag skrev ungf: ”Tack så hemskt mycket! Jag förstår att jag inte tillhör familjen längre.”

Den av flickorna jag skickade till är ganska känslig och hon blev ju klart ledsen hon oxå.
Fick dagen efter ett mail från min andra brorsdotter. Hon var skitförbannad och tyckte att om det var så att jag inte tyckte jag tillhörde familjen längre så var det mitt problem. Dessutom skulle jag sluta att lägga mina problem på andra.

Sen dess har jag bara träffat båda två på farmors begravning, som var kanske 1½ månad senare.
Den yngsta träffade jag på mormors begravning för 1½ år sen.

För två år sen gifte  den äldsta, L, sig. Jag var INTE bjuden på bröllopet, men min syster var!
Jag fick reda på att de gift sig,2-3 veckor efter bröllopet, av bonden som äger marken där stugan ligger!

Genom lite olika slingriga vägar, på bl a Facebook, har jag fått veta att även den yngsta, S, har gift sig.
Inte heller det bröllopet var jag bjuden på. Misstänker dock att syrran var det eftersom hon inte har hört av sig på hela sommaren! När L  hade gift sig och jag pratade med syrra och sa: ”Hörde du hade varit på L´s bröllop!” svarade hon blixtsnabbt : ”Ja jag blev bjuden och gick. Det får du ta med dem!” Jag kunde riktigt se nävarna i försvarsställning!

Nu har jag även fått reda på att L har fött en pojke nu i september! Men ingen har meddelat mig om det!

Jag är i alla fall sån att jag inte direkt orka eller tycker det är nån mening att lägga ner en massa negativ energi på att älta detta! Är det så de känner så är det inte så mycket jag kan göra åt det.
Jag bara accepterar att det är så och låter inte bitterhet äta upp mig.

Jag lever för stunden och bryr mig inte så mycket om varken då eller sen. Jag vägrar att låta mig förgiftas av hat!
Jag flyter med i livet och är nöjd med det.

Men visst kan jag tycka att det är synd!

…..hyfsat bra från värsta värken.
Det gör så mycket om jag tar de där doserna smärtstillande och muskelavslappnande.
Det gör skillnaden mellan att kunna stå upp eller vara utslagen.

Just den kombinationen har jag själv kommit fram till. Inte fått som en läkarordination.
Min diabetesläkare är snäll och skriver ut dem åt mig.
Periodvis äter jag inget smärtstillande alls, andra perioder får jag ta 4 doser om dagen.
Men jag känner aldrig att jag blir beroende av dem. Jag använder dem när de behövs.
Ibland kan det gå en hel månad eller längre utan att jag behöver ta dem.
Fast just muskelavslappnande brukar jag ta i alla fall en dos efter jag tränat.
Det förebygger värken och jag tränar ju inte varje dag!

Nu ska jag väl försöka ta mig ut en stund i det fina vädret. Om inte annat ner en runda till affären och köpa toastbröd till min paprikasoppa!

Ofta när jag läser vad andra skriver, hur de kan analysera och gå på djupet i tankar, och dessutom uttrycka dessa tankar, kan jag känna mig helt ytlig och urdum!
Min hjärna tycks inte fungera så.
Om jag skulle försöka mig på detta skulle jag ”tappa bort mig” ganska snabbt och jag skulle inte veta vad jag menar eller vad jag är på väg!
Samtidigt blir jag helt förstummad och förvånad över att andras tankar kan gå så!?
Min hjärna tycks inte funka så alls!
Den har inget som helst behov av att analysera situationen. Inte heller analysera det som hänt.
Den vill bara finnas i nutid och ”flyta med”
(den kan inte ens försöka förklara på ett vettigt sätt vad jag menar för redan här känner jag att jag tappar bort mig och inte vet vad det är jag försöker säga!!)

Det stör mig iofs inte att jag fungerar som jag gör. Det är egentligen när andra vill ifrågarsätter det som det blir till ett problem. Som tex när jag jobbade och vi hade medarbetasamtal.
Den obligatoriska frågan kom ju alltid: Vad ser du dig om 5 år?

Jag ser mig inte alls om 5 år!
Jag ser mig bara här och nu!
Varken då eller sen.
Inga framtidsdrömmar.
Inte på väg någonstans.
Inte sträva efter att utvecklas.

Jag funkar bara inte så!
Däremot känner jag att jag utvecklas om jag tar saker som de kommer.
Jag lär mig bäst om jag inte bestämt mig för att lära mig något utan om jag ”bara gör det”
Jag lär mig på mitt vis och det är inte alls säkert att jag lär mig det ”som man borde”.
Jag är tex ganska övertygad att om jag gått en massa datarkurser så hade jag inte kunnat så mycket om datorer och sånt som har med dem att göra, som jag kan nu.
Jag HATAR pekpinnar!
Jag tror att bara tanken på att saker måste göras på ett visst sätt får mig att sätta hälarna i marken och sträva emot!
Jag gör och lär mig på mitt vis och om det visar sig att det är ”fel” så skiter jag i det!!

Jag klarar liksom inte av att leva på något annat sätt.
Och kanske är det en av orsakerna till att jag håller mig mycket för mig själv.
Jag känner inte igen mig i andras beteende och tänkande.
Det är först i jämförelse jag blir ”konstig”, inte för mig själv!

ensam

Råkade idag ut för något mycket pinsamt!
Fick för mig att jag skulle ta bussen till Erikshjälpen och se om jag kunde göra några fynd.
Sagt och gjort!
Tog mig med ett bussbyte dit. Slank först in på Stadium som ligger på samma område.
Kollade efter nya sommarskor eftersom min högra stortå snart kommer att sticka ut på de gamla!

Hittade dock inget som passade både plånbok och fötter.
Gick sedan ner till Erikshjälpen.
Tyckte när jag gick att kjolen kändes lite konstig, men tänkte att det berodde nog på den kraftiga blåsten.
Väl inne i affären försökte jag dra ner kjolen baktill, bara för att upptäcka att jag visade hela rumpan!!
På något sätt hade kjolen dragit upp sig så långt att för varje steg jag tog drog den upp sig ännu mer!

Just då önskade jag, som Burt i ”Lödder” på 80-talet, att jag skulle kunna knäppa med fingrarna och ett ufo skulle stråla upp mig och få mig att försvinna från jordens yta!!
Den kjolen lär inte bli använd mer i sommar!!

Hittade i alla fall ett smårutigt vitt/blått tyg som jag ska sy byxor utav och en beige ”hissgardin” som jag ska ha på balkongen som solskydd. Och allt detta till det facila priset av 60 kr!

Nu kliar det mest i ögonen och jag skulle kunna falla i sömn närsom helst. Fast tröttheten lär försvinna totalt vid 21-tiden och sen har jag ingen lust alls att somna!image010

Sitter fortfarande fast i olustens kletiga träsk!
Har verkligen inte lust eller vilja att göra direkt någonting.
Och det hjälper liksom inte att tvinga mig göra saker.
Då förstärks bara oviljan ännu mer och alla mina tankar går åt till att hitta på alla möjliga ursäkter för att slippa!
Till slut vill jag inte ens stiga upp ur sängen.

Så det är bara att vänta ut det hela och försöka strunt i alla ”goda råd” som människor, som inte lider av depressioner eller dystymi eller andra psykiska åkommer, ger.

Man kan i alla fall inte säga att jag inte försöker aktivera hjärnan!
Jag spelar nämligen en massa dataspel som går ut på att hitta dolda saker och lista ut hur de ska användas och däremellan ska man lösa en massa kluriga uppgifter.
Det är i stort sett det enda jag VILL göra!!